Nu har jag bott hos matte Isabella i fem veckor. Tänkte berätta hur det har gått. Första veckan var jag mycket blyg och försiktig. Sängen var enda stället där jag kände mig trygg. Där vågade jag släppa loss lite och busa med henne och visa att jag var glad. Fast första natten blev det helt fel. Jag märkte inte att hon gick upp ur sängen så när hon kom tillbaka iklädd en stor vit morgonrock blev jag förskräckt, reste ragg, morrade och skällde. Men hon talade lugnande till mig. Tände lampan, tog av sig morgonrocken, sträckte fram handen så jag fick nosa på den och känna att det inte var något farligt. Då förstod hon att hon måste hela tiden tala lugnt eller smånynna så att jag visste var hon var. I början sov jag hela tiden med huvudet i hennes halsgrop eller i hennes hand. En kväll förra veckan bestämde jag mig, till hennes förvåning, att sova i fåtöljen. Jaha, det går väl bra, sade hon. Men jag släcker nu.
Efter en minut förstod jag att jag nog inte var så kaxig ändå och hoppade upp till henne i sängen.
Jag lärde mig ganska fort att om jag kissar och bajsar ute, får jag godis. Gjorde jag det inne, hände inget. Men jag fick inget godis heller. Numera behöver jag ingen belöning, jag vet vad som gäller. Matte är supernöjd över att jag även kan göra ”snabbpink”. Då går vi bara ut ur porten till eken två meter bort. Tre gånger har vi behövt gå ut på natten. En gång var det falskt alarm. Jag hade bara gått upp för att dricka vatten när hon släpade ut mig…..
Matte säger att jag är det bästa som hänt henne på många år. Det bästa är att jag är lika morgontrött som hon. Om hon inte har ställt klockan på ringning kl 09 sover vi lätt till både 9.30 och 10.30. Det går inte för sig, säger hon. Alltså knallar vi långsamt upp kl 09. Går ut på toaletten lite snabbt. Därefter äter vi frukost i lugn och ro. Jag sover en liten stund till medan hon kollar morgon TV och gör sig i ordning. Runt 11 är vi klara för långpromenad. Vi brukar gå till en rastgård i Skarpnäck. Första besöket där slutade med förskräckelse för min del. En greyhound tycker bara inte om mig. Fast jag skrek och var livrädd så ropade hans husse inte på honom. Matte hade fullt upp med att lugna mig så vi kunde gå därifrån. Annars hade hon nog sagt både ett och annat till den ytterst osympatiske hussen. Vi gick en sväng och väntade på att greyhound med elak husse gick därifrån. Matte ville inte att jag skulle få fel inställning till rastgården. När de hade gått, gick vi tillbaka så jag fick sniffa runt lite. Andra gånger har vi haft bättre tur och det har funnits snälla hundar där. Bosse är blandning mellan papillon och dvärgspets. Honom gillar jag! Han är lika kvick i benen som jag. Jag har även kul ihop med Buddha, dobbermann. Han är bara 6 månader – men jättestor. Honom kutar jag ifrån hur lätt som helst. Ja, jag springer ifrån alla stora hundar. Matte skämtar ibland och säger att hon ska döpa om mig till Turbo.
Matte försöker få mig att leka med pinnar. Visst, jag kan kuta efter dem, eller en boll. Men tappar snart intresset för det är mer intressant att ta in alla dofter som finns där. Hemma har jag en donut som piper. Den hämtar jag och tar tillbaka till matte så att hon kan kasta den igen. Utomhus är jag mer begiven på alla dofter som finns.
SFI har inneburit att jag har lärt mig många bra ord. Det första jag lärde mig var ”stanna”, vilket innebär att jag stannar på hallmattan tills matte har torkat av mina tassar och mage. Skulle hon glömma av sig, sitter jag kvar tills hon torkar av mig. Jag lärde mig snabbt att gå på samma sida av vägen som hon. ”Gå i kanten” säger hon varje gång jag försöker sniffa över på den andra sidan. Jag bryr mig inte ett skvatt om människor vi möter. Inte ens joggare eller skidåkare. ”Här går vi” betyder att vi ska byta färdriktning. Jag är med! Möter vi andra hundar säger matte bara lugnt ”vi går”, då trippar jag så fint bredvid henne. Bryr mig inte ens om att andra hundar skäller och hoppar. Då säger matte att jag är en duktig pojke och klappar om mig. Ibland får jag t o m godis. Jag blir jättelycklig varje gång hon säger ”Bra! Duktig pojke!” Och hon säger det ofta eftersom jag är så mån om att göra henne glad. Gör jag nå’t fel säger hon bara lugnt ”nä nä” eller ”app app”. Jag har lärt mig att Toby – det är jag. ”Kom” betyder att hon vill ha mig nära.
På balkongen får jag vara för jag vet att jag inte får skälla på dem som går förbi. I början var jag rädd för dörrklockan. Matte plingade i den lite då och då tills jag fattade att den inte är farlig. Nu när det ringer skäller jag inte. Går bara nyfiket fram för att se vem som kommer. Jag har ännu inte låtit många klappa mig. Inte ens mattes son, som ofta tittar in. Förut reste jag ragg, morrade och skällde. Det gör jag inte längre. Tar gärna godis ur besökarens hand – men inget mer. Nope! Matte kan i princip vända ut och in på mig. Men andra göre sig icke besvär att komma för nära. Matte suckar och säger att det får ta den tid det tar. Bara jag får bättre självförtroende så blir det bra… Jag har också lärt mig att inte skälla när posten kommer eller när det går folk i trapphuset. Inför nyårsafton skramlade matte med grytor och kastrullock och förde höga ljud av all de slag. Jag reagerade lite på nyårssmällar när vi var ute på kvällsrundan men sedan sov jag gott resten av den kvällen och natten. Matte var jättelycklig för hon har haft hund som var mycket rädd för smällare och raketer.
Vad kan jag mer? Att gå fot. Sitt. Loss. Vänta (medan hon slänger bajspåsen) Jag har provåkt både buss och tunnelbana. Bara korta sträckor så att vi kan gå hem efter åkturen. I början skaffade matte hundvakt när hon skulle till tvättstugan eller handla. Det behövs inte längre. Jag stannar hemma själv. Ligger lugnt i hallen och sover på hennes inneskor, för jag vet att hon kommer snart tillbaka. Första gångerna studsade jag omkring som en guttaperkaboll när hon kom hem. På nätet läste matte ett tips att man ska ignorera hunden när man kommer hem. Ta av sig ytterkläder och ställa in inköpen. Först därefter ge hunden uppmärksamhet. Det funkar utmärkt. Jag är totalt lugn och sansad när hon kommer. Ensam hemma – no big deal.
Vi går ut 7 ggr om dagen (matte har gått ner 4 kg) Mitt på dagen blir vi ute 1-2 timmar, beroende på hur kul det är i hundrastgården. Sedan är det kortare promenader på e m och kväll.
Som du förstår är vi båda två mycket nöjda och lyckliga med varandra. Jag älskar den här människan av hela mitt lilla hundhjärta. Visar henne det genom att kärleksbomba henne med pussar och kärleksbett i händerna. Ibland biter jag till i något som heter ”gäddhäng” och ”tutte”. Då skriker hon till. Men strax skrattar hon igen. Hon å sin sida klappar ofta om mig och säger att jag är hennes gosehund. Hennes barn har kommenterat att mamma är så glad nuförtiden. Tror jag det! Hon får skratta mycket i mitt sällskap. När vi bäddar rent i sängen eller när jag ”hjälper” henne med städning. Hon säger att det tar mycket längre tid än vanligt – men att hon tidigare aldrig skrattade högt när hon gjorde de sysslorna. Dessutom träffar hon många trevliga människor att prata med när vi är ute. Hon kände sig visst väldigt ensam förut.
Jag kan bara hoppas att min bror Robbie hamnade i ett lika hundvänligt hem där borta i Jönköping. Matte är såååå glad att hon för en gångs skull gjorde slag i saken och fyllde i den där intresseanmälan om mig på er hemsida. Fattade ett beslut och genomförde adoptionen av mig. Hon brukar ha svårt att fatta viktiga beslut, bara dagdrömma om saker…..
Nä, nu har jag inte tid att skriva mer. Ska ge älgknuten en omgång. Den hudbiten, säger matte, är hennes bästa investering. Den har hållit mig och mina tänder igång i många timmar.
Voff voff och glada svansviftningar,
Toby