Nu är det mer än ett år sedan jag stod tillsammans med min dotter och väntade otåligt på att bussen med min efterlängtade hund skulle dyka upp. Jag minns känslan när den äntligen svängde in på parkeringsplatsen. Den hade blivit fördröjd på vägen så alla som väntade var minst sagt taggade.
Sedan togs de ut ur bilen, en efter en, hundarna. Fantastiskt att se lyckan hos både hund och människa när de möttes för första gången. Som att de direkt visste att de hörde ihop.
Så kom då Ollie. En liten ulltuss som tog mitt hjärta med storm. Jag fick bekräftat det som jag kände på mig; att det här var min hund. Efter åtta månader utan hund var jag nu äntligen hundägare igen. Vilken lycka!
Nu har det gått en tid och varje dag är jag så tacksam att jag har honom. Han var elva år när han kom så varje dag, vecka och månad jag får ha honom är en gåva. Glad också att jag har kontakt med hans förra matte på Irland och kan dela med mig foton och berättelser om honom. Han är ju hennes ögonsten också och hon har tagit väl hand om honom. Nu hoppas jag att vi ska få, om inte många, så flera friska år tillsammans.
Tack Hundar utan Hem för ert fantastiska arbete!
