Hej!
För 11 år sedan träffades Andy och jag på Arlanda för första gången. Han var sprallig och nyfiken och livet var, trots flygresa och nya marker, en fest! Jag skulle vara hans jourhem i Sverige i väntan på en placering i ett permanent hem. Efter två veckor var vi bästa vänner och jag kunde inte tänka mig att vara utan honom. Jag var 21, pluggade, flyttade runt, sökte min väg mot vuxenlivet. Andy var med mig i alla skeenden. Han har varit en frisk och älskvärd hund, alla som mött honom har blivit förälskade, även de som vanligtvis inte gillar hundar.
För tre år sedan kom första barnet till familjen, då blev Andy lite svartsjuk och besvärad, men accepterade med tiden barnens existens och fann sin nya roll. Vi har kämpat med logistik, tid och ork för umgänge. Det har varit en fröjd och en unnest att ha fått dela livets alla sidor med honom. Trots sina många år trodde folk att han var en unghund, så fin och levnadsglad. Under vintern -18 blev Andy märkbart äldre, fick problem med sin mage. Trots insatser och omvårdnad blev han sämre. Hos veterinären visade ett ultraljud att hans bukorgan var kraftigt inflammerade och blodproverna såg inte bra ut. Vi fick en remiss till ett större sjukhus, men fick åka in akut då han hade mycket ont och mådde dåligt.
I tisdags den 22/1 visade ytterligare ultraljud på spridda tumörer i flera organ. Andy led och vi lät honom somna in. Min lycka över att ha haft honom vid min sida under 11 år kantas med den enorma sorg och saknad jag nu känner.
Jag är så glad och tacksam att vi fick möjligheten att finnas i varandras liv, genom Hundar utan hem.
Tack för det fina och betydelsefulla arbete ni gör!
