Idag är det sex månader sedan jag hämtade Martina i Jönköping. Jag kan fortfarande inte fatta att det var jag som blev utvald och jag kommer på mig själv med att titta på henne med förundran. Hon är en helt underbar hund och jag tror hon är rätt nöjd med mig också. Vi går bra ihop! T o m främmande människor kommenterar att vi är som ett team och det tar jag som en stor komplimang!
Ett DNA-test har visat att hon är mest greyhound med inslag av whippet och saluki och jag kan se alla raserna i henne. Hon ser ut som en liten greyhound med silkig saluki-päls. Hon älskar människor och verkar tycka att alla promenader då ingen klappar henne är rätt bortkastade men hon har också en stor portion värdighet.
När vi kom hem första gången så visade det sig att hon nog aldrig gått i trappor förr och jag fick bära upp henne till lägenheten. Tre dagar senare sprang hon upp och ner som hon aldrig gjort annat. Hon var väldigt rädd för andra hundar men genom att lugnt gå förbi hundar vi mötte och ta alla chanser till socialisering är ”problemet” snarast det omvända; nu vill hon hälsa på alla (och inte minst deras ägare). Hon har fått flera hundkompisar som hon älskar att springa omkring och leka med. Vi besöker alla rastgårdar som finns i grannskapet och hon har fått en egen inhägnad på landet, där hon kan rasa omkring. Hon har byggt muskler som väcker allmän beundran! Hon är mycket läraktig och verkar tycka det är roligt att lära sig nya saker. Hon verkade förvånansvärt lugn redan från början men nu tycks hon verkligen ha fattat att hon har ett eget hem!
Jag gick mycket redan tidigare men promenaderna har blivit väldigt mycket roligare med Martina som sällskap. Skogspromenader är bäst; det finns så mycket att nosa på, pinnar och kottar all leka med och under sommaren blåbär att äta (det är det hon gör på fotot). Vi går mellan en och två mil per dag plus att Martina springer av sig flera gånger i veckan. Sedan blir det mycket mys i soffan på kvällarna. Jag har fått frågan var jag får plats, för Martina brukar sträcka ut sig i hela sin längd, men det är inget problem; jag sitter underst och Martina ligger ovanpå! Antingen vill hon ha sitt huvud i mitt knä och bli klappad eller så ska jag massera baktassarna.
Vi har det väldigt bra tillsammans och allt har t o m blivit bättre än jag vågade hoppas! Och jag tror faktiskt Martina instämmer…
Vänliga hälsningar från Camilla
