Hej!
Idag för fem år sedan mötte jag och min dåvarande partner upp er buss i Malmö. Det var en tidig och dimmig morgon och vi hade väntat i några månader på att få hem den här prickiga öronlösa varelsen som redan var så efterlängtad.
Naturligtvis var det kärlek vid första mötet. Hur skulle man kunna låta bli.
Fari, som hette Peggy Pi på Irland, var och är en så social, kärleksfull och känslig hund. Den första tiden med oro, utbrott varenda kväll och nervöst kissande, innebar också en växande tillit från båda sidor. Hur Fari möter andra hundar och läser av dem kommer alltid att hänföra mig.
Fari fick inte det stabila hem som hon hade behövt då vi flyttade och skilde oss, och jag därefter fick flytta ett par gånger till. Men ett är säkert – med mig följde Fari alltid.
Tack och lov, hur hade jag annars klarat av allt. För tre år sedan mötte jag min nuvarande partner och hon har tagit Fari till sitt hjärta. Vi tre bor nu i Lund och för att Fari ska ha det så tryggt som möjligt har vi studenter som hundvakter, och de kommer hem till oss vid behov. Hunddagis var inte rätt miljö för henne och ensamhet mår hon inte bra av. Nu behöver hon aldrig vara ensam.
Fari har nästan alltid sina människor med eller runt sig. Eftersom jag liksom hon är döv har jag blinkers hemma så hon vet när någon ringer på dörren. Blixtrar det eller blinkar från TV-skärmen springer hon till ytterdörren. Hon älskar att åka bil till skillnad från miljömuppiga oss så vi försöker tillfredsställa det ibland. Om kvällarna är det hon som bestämmer när vi ska lägga oss, och om mornarna när vi ska gå upp.
Fari är vår familj och vi är så djupt tacksamma över att ha fått adoptera och ta till oss henne. Vem visste att man kunde älska någon så?
Stort tack för ert arbete!
Vänligen
Jenny och Anna
