Hej!
När jag tittar ut i trädgården ser jag en gammal labrador som ligger i skuggan av en häck och sover. Det gör han mycket numera och det unnar vi honom. Vi tror att han är runt 14 år gammal och han har gett oss så mycket glädje i de 6,5 år vi haft honom. Vi hämtade honom den fjärde februari 2019. Han är vår fjärde hund och den absolut finaste av dem alla.
En dimmig februaridag några dagar efter att han anlänt var vi ute på morgonpromenad, när han plötsligt backade ur sitt halsband och försvann. Jag kunde inte hitta honom någonstans så jag gick hem för att hämta bilen för att fortsätta mitt sökande. När jag kom hem stod Damien vid ytterdörren och väntade på mig. Från den stunden har jag känt mig helt trygg med honom.
Trots att Damien är labrador så står torrfoder alltid framme och han äter endast när han är hungrig. Jag vill gärna tro att detta beror på att han känner sig trygg hos oss. Numera vill han dock helst äta vår mat, vilket resulterat i att vi för det mesta handlar så att det räcker till honom också.
Sedan flera år har han ont i en framtass på grund av artros och han äter medicin för detta. Vi är nu gamla båda två. På ängarna får han ofta vara lös och förr hände det att han försvann iväg efter någon intressant lukt. Då kom han hem lagom till att jag satt mig i bilen för att leta efter honom, undrandes om jag verkligen tänkt åka någonstans utan honom. Nu för tiden går han inte långt från mig utan tittar efter mig som om han känner ett ansvar. Jag tror att man kan sammanfatta vår relation med att det viktigaste för honom är att få vara med överallt och att jag vill ha honom med mig vad jag än gör. Bäst tycker han nog om när jag arbetar i trädgården och han kan ligga i närheten.
Min hustru hälsar att han är världens bästa hund och jag är inte främmande för att hon har rätt. Han har blivit min sanna vän. Tack så väldigt mycket, kära Hundar Utan Hem!
Hälsningar,
Roar
