Ett jourhem berättar

Jag älskar hundar i alla former; stora, små, lång nos, trubbig nos, lurvig päls och sträv päls.. Det är nåt med ögonen, att få se in i dessa själar och finna så mycket kärlek. Människor kan slänga sig i väggen, vi är inte på långa vägar så kärleksfulla eller godmodiga mot en främling som de flesta hundar är!

Vi är fem i vår familj, två vuxna, två barn och Lilly vår Engelska Stbl Terrier som fyller 10 år i februari. Hon kom till oss för 3 år sedan som en jourhundsplacering och efter 2 dagar kunde vi inte tänka oss ett liv utan henne. Hon var den biten som fick pusslet helt! Om vi inte tänkt att vi skulle bli jourhem hade vår familj aldrig blivit fulländad hemska tanke!

Efter det har vi haft jourhundar i olika former. Ibland gråter jag när de åker och ibland känns det skönt. Ingen hund är den andra lik vilket är så fascinerande. Jag har under dessa år lärt mig massor om olika hundar men faktiskt ännu mer om mig själv och hur vi människor fungerar. Mina barn som är 5 och 7 år tycker alltid att det är roligt när det kommer en ny hund. De är alltid involverade i det nya hundmötet och har lärt sig att respektera och läsa av hundarna. Jag skulle vilja säga att barnens sätt att socialisera med djuren är långt mer utvecklat än många vuxnas, tack vare Hundar Utan Hem.

Dela med dig