Efter en lång bilkörning i snöoväder för nästan sju år sedan så mötte vi upp Hundar Utan Hem för att hämta hem vår Leonard. När han kom till oss var han tanig, hade ögoninflammation och ett stort ärr på huvudet. Han var försiktig och väldigt trött efter den långa resan men så snart vi klev in i vårt hem och han släpptes lös så var både blygheten och tröttheten som bortblåst. Det var som om han visste – äntligen var han hemma. Han sprang till vår säng och hoppade upp, rullade runt och gjorde glädjeskutt. Han såg sedan sin egen bädd och lyckan i hans blick när han såg bädden med filt och leksaker i var magiskt att se. ❤️
Jag läste ett inlägg av er under allhelgonahelgen om sorgen att förlora ett husdjur och jag kunde knappt föreställa mig sorgen över att förlora sin bästa vän. Jag tänkte och hoppades att vi skulle få många fler, fina dagar tillsammans med vår Leonard men senare under samma kväll hände det som inte får hända – Leonard föll plötsligt ihop och somnade in i våra famnar sent under lördagskvällen.
Leonard har gett oss så mycket glädje, kärlek och skratt under dessa år tillsammans. Han älskade att leka med tennisbollar och att mysa med oss i soffan. Vi vet inte vad han var med om under tiden på Irlands gator, men han verkade trots allt alltid glad och tacksam över att bara få vara med sina människor. Han var den mest lättsamma hunden – alltid så snäll mot alla han träffade. Han var fantastisk på alla vis. Saknaden och sorgen är obeskrivlig. Tomrummet efter honom är och förblir enormt. 💔
Tack Hundar Utan Hem för allt ni gör och för att vi fick äran att tillbringa sju fina år tillsammans med honom.
Tack för allt och vila i frid, vår älskade Leonard. ❤️🕯
