Hundpromenaden 2019

Datumet för årets hundpromenad är bestämt och det blir den

5 maj!

VAD ÄR HUNDPROMENADEN

Hundpromenaden är precis vad namnet talar om; en promenad tillsammans med hundar. Denna promenad har däremot ett speciellt syfte – att Hundar Utan Hem vill uppmärksamma hundägare, blivande hundägare och alla andra att det finns många hundar, vuxna som valpar, som behöver få en andra chans att hitta ett kärleksfullt hem. För alla hemlösa hundar som behöver veterinärvård är Hundpromenaden också livsviktig, då alla som deltar skänker minst 75 kr som Hundar Utan Hem kommer att använda till veterinärkostnader.

 

HUR GÅR HUNDPROMENADEN TILL

Söndagen den 5 maj kl 13.00 samlar volontärer så många deltagare som möjligt för att gå en trevlig Hundpromenad. Ju fler volontärer som håller i en promenad desto fler orter kommer Hundpromenaden att hållas på. Alla som deltar i promenaden skänker minst 75 kr som oavkortat går till Hundar Utan Hems veterinärkostnader. Självklart kan vem som helst delta i promenaden, med eller utan hund.

 

INSAMLINGSMÅL

Varje år bekostar Hundar Utan Hem veterinärvård för flera hundra tusen kronor i Sverige och på Irland. Klicka på länken nedan för att läsa om några av de hundar som nyligen varit i behov av akut veterinärvård.

https://hundarutanhem.se/Hjalp-oss/Insamlingar/

 

2018 genomfördes hela 59 promenader på olika orter och tillsammans samlades det in fantastiska 74.400 kr! Målet för år 2019 är att samla in över 75 000 kr så att vi kan hjälpa ännu fler behövande hundar. För att nå målet behöver vi Din hjälp att arrangera eller delta på en promenad i ditt närområde.

 

KAN DU HJÄLPA TILL ATT ARRANGERA EN PROMENAD I DITT NÄROMRÅDE?

Hundpromenaden är en enkel och lättarrangerad aktivitet där du bidrar med ditt engagemang och några timmar av din tid. Du kommer få stöd från oss i form av informationsmaterial. Ju fler promenader som arrangeras desto fler hundar kan få hjälp från veterinärfonden.

Kontakta oss för att anmäla att du vill arrangera en promenad och för att få mer information: hundpromenaden@hundarutanhem.se

Hälsningar från Cash och Lily

Juli 2013 kom Cash (Usher) till Arlanda för att träffa husse. Husse mötte en nervös och orolig liten vovve som visa sig vara otroligt kärleksfull och tillmötesgående. Vi hoppade in i bilen efter en liten rastning och körde mot Västerås, men eftersom vi inte visste hur ofta Cash behövde rastas så stannade vi i Ekolsund. Under den första promenaden så hittade han någonting som han bestämde sig för att rulla i. Nästa stopp vart bensinstationen för att hitta något att få honom ren nog. När vi kom hem bestämde sig den nya herren att märka revir i lägenheten. Efter den incidenten så rullade allting på och han visade sig vara en väldigt kärleksfull kamrat och även om husse inte ville att han skulle ligga i sängen, så visade han att där skulle han ligga. En lång kamp inleddes men Cash vann. Livet levde vidare. Cash spenderade många år med husse i lastbilen.  Ibland fick Cash vara på ett hunddagis när husse jobba, där trivdes han väldigt bra. Det var ungefär samma tid som Cash gick på dagis som Matte kom in i bilden.

Matte vart förtjust i mig på en gång. Det ena ledde till det andra och vi vart en familj. Matte arbetade på ett demensboende i Västerås, där fick hon ha med mig. Jag tyckte det var jätteroligt och träffa människorna som bodde där, de verkade tycka om mig också. Jag hade en favorit fåtölj i köket som jag ofta låg och sov i. Jag fortsatte även och vara på dagiset då och då. Efter ett tag så bytte matte jobb så då kunde jag inte vara med på jobbet längre.

En dag så var matte inne på HUH:s hemsida och där hittade hon en riktigt söt tjejkompis till mig som hon vart förtjust i och tänkte henne måste vi träffa. När vi träffade Lily (Albina) så märkte vi att hon var en väldigt pratglad och mysig tjej. Vi kom alla fram till att Lily skulle bli en i familjen. Juli 2017 åkte vi och hämtade henne i Kumla. Allt gick väldigt fort, men Cash och Lily verkade gilla varandra. Redan några dagar senare efter vi hämtat Lily så såg vi att de låg och myste i sin hundbädd som att de hade känt varandra hur länge som helst och så har det varit sedan dess. Lily fick vara med på dagis, men där fungerade de inte riktigt. När husse började jobba på kontor istället så fick dem båda vara med där. Där är dem båda väldigt populära, får mycket närhet och kärlek.

Lily är en väldigt spännande tjej som har en egen vilja. Hon älskar att bädda med täcken och filtar. Cash och Lily har väldigt olika personligheter vi tror det är anledningen att dem passar så bra tillsammans.

Just nu bor vi i ett hus med mycket skog runtomkring att promenera i och vi trivs allihop väldigt bra här. Både Cash och Lily är så kärleksfulla och underbara vovvar och vi kan inte se vårt liv utan dem.

Hälsningar från Frasse (fd Sam)

Hej,
Vi har döpt om Sam så han heter numera Frasse, det var ett tag sen vi fick hem honom och han passade in perfekt i vår lilla familj på en gång!
Han leker en massa med våra stora hundar men det är även en massa mys. Han är med överallt, han springer lös i skogen och har börjat lite smått med nosework som han kan galant!
Han har även växt en del sen han kom till oss, han väger nu 6kg muskler så som han springer 🙂
Han har blivit familjens lilla bebis… 🙂
Är glad att jag såg honom på hemsidan och att det var oss han fick komma till!

Hälsningar från Laika

Hej!

I slutet av januari 2017 fick vi med er hjälp en ny gobit till familjemedlem, Laika (fd Lea som hittats lösspringande på Irland)! Nu ville vi mest passa på att skicka en hälsning och ett tack igen.

Laika blev rätt så snabbt bekväm med oss (jag, husse och fyrbenta brorsan Sam) men det senaste året har hon verkligen blommat ut i sitt 100 procentiga, busglada jag. Det har varit en del duster med parasiter och krånglig mage men på veterinärfoder (och en hel del morötter istället för diverse hundtuggisar) lever vi life tillsammans. Tidigare ägare på Irland måste ha ångrat sig om hen bara visste vad de missat!

Skickar med några bilder på hur Laika och vi tillsammans har det nuförtiden.

Hundar vi minns: Andy <3

Hej!
För 11 år sedan träffades Andy och jag på Arlanda för första gången. Han var sprallig och nyfiken och livet var, trots flygresa och nya marker, en fest! Jag skulle vara hans jourhem i Sverige i väntan på en placering i ett permanent hem. Efter två veckor var vi bästa vänner och jag kunde inte tänka mig att vara utan honom. Jag var 21, pluggade, flyttade runt, sökte min väg mot vuxenlivet. Andy var med mig i alla skeenden. Han har varit en frisk och älskvärd hund, alla som mött honom har blivit förälskade, även de som vanligtvis inte gillar hundar.
För tre år sedan kom första barnet till familjen, då blev Andy lite svartsjuk och besvärad, men accepterade med tiden barnens existens och fann sin nya roll. Vi har kämpat med logistik, tid och ork för umgänge. Det har varit en fröjd och en unnest att ha fått dela livets alla sidor med honom. Trots sina många år trodde folk att han var en unghund, så fin och levnadsglad. Under vintern -18 blev Andy märkbart äldre, fick problem med sin mage. Trots insatser och omvårdnad blev han sämre. Hos veterinären visade ett ultraljud att hans bukorgan var kraftigt inflammerade och blodproverna såg inte bra ut. Vi fick en remiss till ett större sjukhus, men fick åka in akut då han hade mycket ont och mådde dåligt.
I tisdags den 22/1 visade ytterligare ultraljud på spridda tumörer i flera organ. Andy led och vi lät honom somna in. Min lycka över att ha haft honom vid min sida under 11 år kantas med den enorma sorg och saknad jag nu känner.
Jag är så glad och tacksam att vi fick möjligheten att finnas i varandras liv, genom Hundar utan hem.
Tack för det fina och betydelsefulla arbete ni gör!

Netty tackar för all hjälp med att bygga varma hundrum

Bilden nedan till vänster är Netty i november. Bilden på Netty – en rädd, blöt hund gjorde oss väldigt motiverade att snabbt bygga klart det rescue som vi så länge velat bygga.
När hundrummen var klara och Netty fick flytta in var hon så nöjd! Vi kände knappt igen henne. <3
Någon vänlig person hade även skänkt hundjackor som vi satte på de frusna hundarna när de var ute på dagarna. Netty och de andra hundarna som nu bor inne i värmen kan inte själva tacka er som hjälpt oss att göra detta möjligt. Men vi hoppas att bilden på Netty före och efter visar vilken skillnad som vi tillsammans har gjort för de hundar som nu bor inne i värmen. Tack för all hjälp!

Hälsningar från Maurice!

Hej, Maurice här!
Jag har hamnat på världens ställe! Här finns massa snö, kompisar, skog att springa i och bäst av allt, en travbana som ligger alldeles brevid mitt och mattes jobb som jag får springa lös på nästan varje dag efter jobbet! Jag benämns just nu som skidskolehunden.
Jag har lärt mig massa nya trix sedan jag kom hit också. Det jag är bäst på är high five och snurra. Sen har jag ju lärt mig svenska! Tyckte i börjar att matte bara pratade goja men hon sa att jag fick lära mig den hårda vägen och nu börjar jag känna att jag har den talang som krävs för att få ut min vision av litterär perfektion i skriven text. Okej, matte kanske fick hjälpa mig med att formulera mig där men jag är van att be om hjälp! Typ när jag vill gå ut och göra ifrån mig eller när en av mina tio bollar fastnat under soffan för trettionde gång på 2 minuter. Då brukar jag skälla. Högt.
Annars är jag ganska tyst. Typ som första gången jag gick ner till hönshuset. Min storesyrra brukar ju springa in dit så att tupparna galer och fjädrarna yr. Jag däremot, jag frös. Stel som en pinne och med ena tassen pekandes mot de 20 hönsen som satt och tittade skräckslaget på den nya marodörer i hushållet. Matte undrade först om det hade slagit slint i huvudet på mig när jag stog där sen kom hon på att det är “nån sån där stående sak” i mig. Jag var dock överlycklig av att se fjäderfäna att jag tillslut inte kunde hålla mig längre och följde storesyrras initiativ.
Bästa är dock när matte mockar åt hästarna. Då kan man äta riktigt goda grejer, hästskit. En dag slängde matte ut mig därifrån och stängde dörren för hon var trött på mina fisar. Då gick jag bara till hästhagen där det fanns frysta härligheter och när matte var klar och vi gick in igen tog jag med mig en av dessa härliga glasskulptur och slängde mig på soffan för att njuta. Matte va inte nöjd.
Förresten, min storesyrra Blossom, hon får sova i sängen! Jag sov glatt i min bädd nedanför sängen den första månaden. Sen kom hon och hoppade upp i sängen! Nu sover jag också i sängen.
Nu när jag och matte är uppe i Vemdalen och jobbar är så har jag inte storasyrran här. Men! Husses syster har en hund som jag ska gå kurs med i vår! Vi ska börja med en lydnadskurs tillsammans sen ska vi börja med nosework! Men husse! Vilken kille alltså! Han ser till att vi går ut och går alla tre. Sen brukar han skotta snö. Då hänger jag med ut och leker. Han brukar leta upp alla möjliga sorter godis till mig, han fixade till och med en burk till matte att ha godis i när vi går på promenad! Vi har åkt längdskidor tillsammans också, jag får inte dra än men nästa vinter då kommer det bli åka av!
Nu ska jag fortsätta leva livet här uppe i norr, matte och husse hälsar att jag är ett riktigt kap!
Tass och hej!
Maurice

Hälsningar från Toby

Nu har jag bott hos matte Isabella i fem veckor. Tänkte berätta hur det har gått. Första veckan var jag mycket blyg och försiktig. Sängen var enda stället där jag kände mig trygg. Där vågade jag släppa loss lite och busa med henne och visa att jag var glad. Fast första natten blev det helt fel. Jag märkte inte att hon gick upp ur sängen så när hon kom tillbaka iklädd en stor vit morgonrock blev jag förskräckt, reste ragg, morrade och skällde. Men hon talade lugnande till mig. Tände lampan, tog av sig morgonrocken, sträckte fram handen så jag fick nosa på den och känna att det inte var något farligt. Då förstod hon att hon måste hela tiden tala lugnt eller smånynna så att jag visste var hon var. I början sov jag hela tiden med huvudet i hennes halsgrop eller i hennes hand. En kväll förra veckan bestämde jag mig, till hennes förvåning, att sova i fåtöljen. Jaha, det går väl bra, sade hon. Men jag släcker nu.

Efter en minut förstod jag att jag nog inte var så kaxig ändå och hoppade upp till henne i sängen.

Jag lärde mig ganska fort att om jag kissar och bajsar ute, får jag godis. Gjorde jag det inne, hände inget. Men jag fick inget godis heller. Numera behöver jag ingen belöning, jag vet vad som gäller. Matte är supernöjd över att jag även kan göra ”snabbpink”. Då går vi bara ut ur porten till eken två meter bort. Tre gånger har vi behövt gå ut på natten. En gång var det falskt alarm. Jag hade bara gått upp för att dricka vatten när hon släpade ut mig…..

Matte säger att jag är det bästa som hänt henne på många år. Det bästa är att jag är lika morgontrött som hon. Om hon inte har ställt klockan på ringning kl 09 sover vi lätt till både 9.30 och 10.30. Det går inte för sig, säger hon. Alltså knallar vi långsamt upp kl 09. Går ut på toaletten lite snabbt. Därefter äter vi frukost i lugn och ro. Jag sover en liten stund till medan hon kollar morgon TV och gör sig i ordning. Runt 11 är vi klara för långpromenad. Vi brukar gå till en rastgård i Skarpnäck. Första besöket där slutade med förskräckelse för min del. En greyhound tycker bara inte om mig. Fast jag skrek och var livrädd så ropade hans husse inte på honom. Matte hade fullt upp med att lugna mig så vi kunde gå därifrån. Annars hade hon nog sagt både ett och annat till den ytterst osympatiske hussen. Vi gick en sväng och väntade på att greyhound med elak husse gick därifrån. Matte ville inte att jag skulle få fel inställning till rastgården. När de hade gått, gick vi tillbaka så jag fick sniffa runt lite. Andra gånger har vi haft bättre tur och det har funnits snälla hundar där. Bosse är blandning mellan papillon och dvärgspets. Honom gillar jag! Han är lika kvick i benen som jag. Jag har även kul ihop med Buddha, dobbermann. Han är bara 6 månader – men jättestor. Honom kutar jag ifrån hur lätt som helst. Ja, jag springer ifrån alla stora hundar. Matte skämtar ibland och säger att hon ska döpa om mig till Turbo.

Matte försöker få mig att leka med pinnar. Visst, jag kan kuta efter dem, eller en boll. Men tappar snart intresset för det är mer intressant att ta in alla dofter som finns där. Hemma har jag en donut som piper. Den hämtar jag och tar tillbaka till matte så att hon kan kasta den igen. Utomhus är jag mer begiven på alla dofter som finns.

SFI har inneburit att jag har lärt mig många bra ord. Det första jag lärde mig var ”stanna”, vilket innebär att jag stannar på hallmattan tills matte har torkat av mina tassar och mage. Skulle hon glömma av sig, sitter jag kvar tills hon torkar av mig. Jag lärde mig snabbt att gå på samma sida av vägen som hon. ”Gå i kanten” säger hon varje gång jag försöker sniffa över på den andra sidan. Jag bryr mig inte ett skvatt om människor vi möter. Inte ens joggare eller skidåkare. ”Här går vi” betyder att vi ska byta färdriktning. Jag är med! Möter vi andra hundar säger matte bara lugnt ”vi går”, då trippar jag så fint bredvid henne. Bryr mig inte ens om att andra hundar skäller och hoppar. Då säger matte att jag är en duktig pojke och klappar om mig. Ibland får jag t o m godis. Jag blir jättelycklig varje gång hon säger ”Bra! Duktig pojke!” Och hon säger det ofta eftersom jag är så mån om att göra henne glad. Gör jag nå’t fel säger hon bara lugnt ”nä nä” eller ”app app”. Jag har lärt mig att Toby – det är jag. ”Kom” betyder att hon vill ha mig nära.

På balkongen får jag vara för jag vet att jag inte får skälla på dem som går förbi. I början var jag rädd för dörrklockan. Matte plingade i den lite då och då tills jag fattade att den inte är farlig. Nu när det ringer skäller jag inte. Går bara nyfiket fram för att se vem som kommer. Jag har ännu inte låtit många klappa mig. Inte ens mattes son, som ofta tittar in. Förut reste jag ragg, morrade och skällde. Det gör jag inte längre. Tar gärna godis ur besökarens hand – men inget mer. Nope! Matte kan i princip vända ut och in på mig. Men andra göre sig icke besvär att komma för nära. Matte suckar och säger att det får ta den tid det tar. Bara jag får bättre självförtroende så blir det bra… Jag har också lärt mig att inte skälla när posten kommer eller när det går folk i trapphuset. Inför nyårsafton skramlade matte med grytor och kastrullock och förde höga ljud av all de slag. Jag reagerade lite på nyårssmällar när vi var ute på kvällsrundan men sedan sov jag gott resten av den kvällen och natten. Matte var jättelycklig för hon har haft hund som var mycket rädd för smällare och raketer.

Vad kan jag mer? Att gå fot. Sitt. Loss. Vänta (medan hon slänger bajspåsen) Jag har provåkt både buss och tunnelbana. Bara korta sträckor så att vi kan gå hem efter åkturen. I början skaffade matte hundvakt när hon skulle till tvättstugan eller handla. Det behövs inte längre. Jag stannar hemma själv. Ligger lugnt i hallen och sover på hennes inneskor, för jag vet att hon kommer snart tillbaka. Första gångerna studsade jag omkring som en guttaperkaboll när hon kom hem. På nätet läste matte ett tips att man ska ignorera hunden när man kommer hem. Ta av sig ytterkläder och ställa in inköpen. Först därefter ge hunden uppmärksamhet. Det funkar utmärkt. Jag är totalt lugn och sansad när hon kommer. Ensam hemma – no big deal.

Vi går ut 7 ggr om dagen (matte har gått ner 4 kg) Mitt på dagen blir vi ute 1-2 timmar, beroende på hur kul det är i hundrastgården. Sedan är det kortare promenader på e m och kväll.

Som du förstår är vi båda två mycket nöjda och lyckliga med varandra. Jag älskar den här människan av hela mitt lilla hundhjärta. Visar henne det genom att kärleksbomba henne med pussar och kärleksbett i händerna. Ibland biter jag till i något som heter ”gäddhäng” och ”tutte”. Då skriker hon till. Men strax skrattar hon igen. Hon å sin sida klappar ofta om mig och säger att jag är hennes gosehund. Hennes barn har kommenterat att mamma är så glad nuförtiden. Tror jag det! Hon får skratta mycket i mitt sällskap. När vi bäddar rent i sängen eller när jag ”hjälper” henne med städning. Hon säger att det tar mycket längre tid än vanligt – men att hon tidigare aldrig skrattade högt när hon gjorde de sysslorna. Dessutom träffar hon många trevliga människor att prata med när vi är ute. Hon kände sig visst väldigt ensam förut.

Jag kan bara hoppas att min bror Robbie hamnade i ett lika hundvänligt hem där borta i Jönköping. Matte är såååå glad att hon för en gångs skull gjorde slag i saken och fyllde i den där intresseanmälan om mig på er hemsida. Fattade ett beslut och genomförde adoptionen av mig. Hon brukar ha svårt att fatta viktiga beslut, bara dagdrömma om saker…..

Nä, nu har jag inte tid att skriva mer. Ska ge älgknuten en omgång. Den hudbiten, säger matte, är hennes bästa investering. Den har hållit mig och mina tänder igång i många timmar.

Voff voff och glada svansviftningar,

Toby

Hundar vi minns: Juni <3

Juni skulle fylla 13 år i mars i år, men tyvärr fick vi veta att hon den 27/11 fått somna in på grund av en stor tumör i buken. Buken var dessutom vätskefylld, hon blev uttorkad och tillslut orkade hennes hjärta inte längre slå.

Stort tack till matte Camilla som tog hand om Juni och gav henne ett fantastiskt och långt liv i Sverige!

Hälsningar från Donna

Hej,

Jag tänkte uppdatera lite om hur det går för Donna. I fredags firade vi hennes halvårsfödelsedag och även att hon har varit hos oss i två månader.

Donna är en förtjusande liten hund som fortfarande är lite försiktig i mötet med vuxna människor. Hon går väldigt bra ihop med de hundar hon hittills träffat och hon älskar barn. Ute har hon inga som helst problem med stadsmiljön och allt stök och ljud som kommer med den. Hon är väldigt lättlärd, tillgiven och jag upplever henne som väldigt trygg i sin tillvaro.

En favorit är att gå i skogen, där finns nämligen allt hon verkligen gillar: pinnar, hästbajs och kråkor!

På nyårsafton var hon inte besvärad av fyrverkerier och smällare – det tillsammans med hennes stora intresse för fåglar fick husse att vilja göra klart hans sista moment för att få ut sin jägarexamen som påbörjades för 20 år sedan. Vi har sett att både Gålö och Bogesundordnar jaktkurser med hund, men det är nog något för framtiden.

Vi går en valpkurs som Glada jyckar ordnar på Hundudden. Väldigt roligt tycker både jag och Donna (och barnen som också kommer med). Hon är imponerande bra på inkallning och att koppla av! Längre fram är vi intresserade att gå kurser i agility och nosework.

Hälsningar,
Annika